Jahapp, då var det dags igen. Jag stod i duschen för några minuter sen. Jag hade varit på basketträning och jag var väldigt svettig, så det var väldigt skönt att duscha. Men under tiden jag stod i duschen så tänkte jag på basket. Jag tänkte på själva sporten, basket. Jag tänkte på alla mina goda minnen inom basket, och det finns ju några väldigt speciella minnen som man kommer att komma ihåg tills man dör. Ja, jag kommer att sitta på ålderdomshemmet och tänka på de gångerna jag har gjort bra ifrån mig på en basketmatch. Och för att föreviga mina minnen så tänkte jag att det skulle vara kul att skriva om hur mitt basketliv har sett ut här i bloggen. Nu tänker ni säkert: "Men ååh! Hon som skulle börja skriva intressanta saker." Men jag säger bara så här, jag tycker att det här är intressant!
jag började med att spela basket för tio år sedan, det betyder alltså att jag är inne på min elfte säsong nu. Vi spelade blandat pojkar och flickor. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg så mycket om de första åren som jag spelade basket. Men jag kommer ihåg att vi tränade i Kuivakangas gymnastiksal. Jag kommer ihåg att tomten brukade komma på en träning och dela ut julklappar. Man fick inte något stort, kanske bara en liten prydnad eller något sånt. Jag kommer ihåg att jag ville alltid ha nummer sju på spelardräkten. Mer kommer jag inte ihåg. Jag kommer inte ihåg alls något från matcherna som vi spelade eller någonting sånt. Ganska synd egentligen.
Med tiden blev vi ju såklart äldre, och vi blev uppdelade till ett flicklag och ett pojklag. Efter ett tag började min pappa träna oss. Vi bestämde oss för att kvala till DM (haha, nu lär alla veta vad jag ska berätta). De första matcherna gick bra, vi vann. Sen kom den svåraste matchen. En vinst till och vi är med i DM. Den matchen var mot Kalix, vi hade aldrig i våra liv vunnit mot Kalix förut. Duktiga spelare, men vi kom inte dit med huvuden nedåt. Vi var positivt laddade, och det skulle gå bra. Matchen började och det var jämnt hela matchen. Vi ligger under med ett poäng. 20 sekunder kvar av matchen. Men vi lägger en enkel tvåa och vi leder med ett poäng. Kalix gör ett anfall och får i en tvåa när det är 10 sekunder kvar. Madde tar inkastet, jag tar emot, passar tillbaka till Madde som driver bollen mot vårat mål. Jag kollar på klockan och ser att det är 8 sekunder kvar. Madde fortsätter dribbla bollen och motståndarna driver henne mot kanten. Jag har joggat upp till straffpunkten. Jag ser Madde kasta bollen mot målet och den träffar rakt i korgen. Alla börjar skrika. Slutsignalen gick, men hörde någon den? Nej. Alla bara skrek.
Efter några år så for vi alla till Stockholm på Bravo cupen. Vi hade jätte roligt fast vi förlorade alla matcher. Vi brydde nog oss inte speciellt mycket om vi förlorade eller vann. Men kämpade, det gjorde vi.
Sen gick det några år igen. Och då kom den cupen som jag inte kommer glömma för fem öre. Den var cupen var speciell för att det var det sista vi gjorde med samma lag. Kiruna cup 2008. Fredagen spelade vi en match tror jag. Vi förlorade den, det var mot Dundret. Jag hatade domarna, dom sög! Sen vare bara att gå till skolan, som vi skulle bo i, och sova. Nästa dag kunde jag knappt gå, eftersom min fot gjorde skit ont. Jag vet inte varför den gjorde det, men ont som fan gjorde det i alla fall. Hur skulle jag kunna spela matcher med den foten? Jaja, det var bara att försöka. Jag vet inte om vi hade två eller tre matcher på lördagen. Men vi vann i alla fall alla. det gjorde ont hela tiden när jag värmde upp men jag sprayade lite ice-power på foten så kände jag ingenting, men när jag hade spelat klart så gjorde det ont igen. Söndag, dags för semifinal mot Arvidsjaur. Vi spelade hårt och vi vann! Och då var det bara att ladda upp inför finalen mot Dundret. Vi laddade upp väldigt bra. Och sen uppvärmningen var ju fantastisk. Det var nämligen så att alla Kuivalag var i final och då värmde alla Kuivakangas tjejer upp tillsammans. Vi stod alla i en stor ring, i korridoren. Vi skrek och jublade, och jag fick nästan gåshud. Det var så härligt. Jag blev verkligen peppad. Nu vare matchdags. Vi spelade så jävla bra! Vi gick ut på plan som vinnare, vi uppträdde som vinnare, vi anföll som vinnare, vi försvarade som vinnare och tillslut gick vi ut från plan som vinnare med bucklan i handen. Det kan man kalla ett basketminne.
Okej, det här blev kanske inte så speciellt intressant när jag skrev ner allting. Men jag tyckte att det lät så bra i mitt huvud. Haha, nåja. Jag orkar ju inte precis sudda nu och skriva om något annat.
Jag kan bara säga att mitt liv går ut på basket. Jag älskar denna sport så jävla mycket. Med nummer sju på min rygg springer jag fram och tillbaka på planen hundra gånger om, men ändå blir jag inte less. Det är mitt liv.
Bilden är från Kiruna cupen. Uppe från vänster: Ingela Keisu, Heidi Savaloja, Erika Nilsson, Madeleine Rousu, Olivia Ollinen, Mia Kieri, Sanna Metsävainio, jag, Renée Mattila, Erika Omark och Malin Westerberg.
Jahapp, nu vet ni om mitt basketliv. Haha, ha det bäst!
xoxo / shitochbananer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar